Praktik i Närke
Mitt hår är risigare än det någonsin varit innan. Närkontakten med ett av de fyra elementen gör att varenda kroppsdel torkar ut. Mellan fingrarna börjar huden vitna, klia och fnöska sig. Arbetsbyxorna har börjat skava och hur mycket hudsalva som än åker på så är kroppen alldeles för ovan med det här för att återhämta sig helt. Två veterantraktorer muttrar förbi utanför köksfönstret i det hus jag har fått låna. Där jag har baxat upp min luftmadrass i ena hörnet och ätit mat i andra. Aldrig har jag levt så här primitivt. Så enkelt och okonstlat. Ätit samma mat, varje dag, varje kväll, i tre veckors tid. Aldrig har jag gjort så lite på kvällarna som nu. Aldrig har det å andra sidan varit så lite att bekymra sig över och så mycket att glädjas åt. Jag har fått köra traktor. Massa traktor. Den ena finare än den andra. Jag har fått sitta där, timme efter timme och inte en enda gång, inte ens när solen sken som klarast, när dammet yrde som mest och välten bara rullade fram utan att lämna några som helst spår efter sig, inte en enda gång har jag tänkt att fy fan vad tråkigt det här är eller att jag skulle vilja göra något annat. Jag har åtminstone inte sagt det högt...
I tre veckors tid har jag fått prova på hur det är att jobba på en större gård, med fin maskinpark och många anställda. Jag har lärt mig nya saker, fått mer körvana, testat på att köra med gps och upptäckt att jag trots allt klarar av det här. Jag kan ju faktiskt plöja ett fält och resultatet får godkänt. Likväl som jag kan harva och sätta sådjupet. Där i en hytt, med naturen utanför har jag även upptäckt hur många saker det finns att lägga märke till. Hur björkarna kan slå ut över en dag. Hur fiskmåsarna kan fånga en mask i farten. Hur en liten en harunge egentligen är och hur många tranor det finns i Närke. Att tofssvipor är fruktansvärt fina och att påskliljorna har börjat vissna.
Det tog ett tag innan jag verkligen ringde och hörde om jag fick komma på praktik hit. Jag velade länge. Tänkte att hemmakär som jag är så är det allt gott att kunna bo hemma, träffa sina vänner och bara få vara med om våren på hemmaplan. Vad glad jag är att jag tog mitt förnuft till fånga för tänk vad allting hade varit enkelt men så himla tråkigt och förväntat av mig.
Jag hade kunnat få komma tillbaka i höst om jag hade velat, och även om det inte blir så tar jag med mig sådana värmande ord som ett bevis på att det kanske trots allt ändå är det här jag ska göra. Den här praktiken är ett minne som jag kan bära med mig hela livet ut. De där veckorna under vårbruket uppe i gnällbältet.
