Julafton 2014
För ett år sedan arbetade vi tillsammans på morgonen. Sedan åt vi mat hos mormor. Du var tomte och tomten sjöng. Vi var hos faster. Jag var tomte. Tomten svor. Inte okej när tomtar svär. Du skrattade. Vi spelade julklappsleken. Vi åkte hem. Och jag fick peltor i julklapp.
Nu är den snart över. Julen som inte blev som den skulle. Som inte var vad den varit. Som påminnt om minnen man inte visste fanns. Smärtsamma att tänka på. Sådana minnen som vi kommer att glädjas åt om några år. Idag var saknaden alldeles för stor för att ens orka tänka på dem.
Jag saknar så innerligt. Så där som inte går att förklara. De senaste veckorna har tårarna runnit tätare. I strila, små strömmar längs med kinderna. Vid köksbordet. På golvet. När man vaknar. När man somnar. När man lyssnar på vissa låtar. I bilen. En klump i halsen och en sådan otrolig saknad. Av allt som var, och det som inte blev.
Det skrämmer mig hur lite man vet om framtiden. Hur man inte har en aning om hur nästa jul kommer att se ut. Vilka vi kommer att vara.
Det skrämmer mig hur liten man är i jämförelse med saknaden.
