snarthemma.blogg.se

Vi fick i uppgift i skolan att hålla tal. Om vad som helst. Som ett led i kursen Kommunikation och Arbetsledning. För mig är det viktigt att vara positiv (även om jag vet att jag kanske stundtals och oftast hemmavid inte alltid visar den sidan). Det finns till exempel inget som gör mig så glad som när människor säger att jag är just det: glad. Det är bland den finaste komplimang man kan få. Därför valde jag att prata om just det. Med utgångspunkt från sommaren. För det var som om jag på något sätt behövde göra det här, jag tror det är ett sätt att bearbeta. Min syster frågade om hon fick läsa, och det fick hon. Det får ni med. För min, mammas och optimismens skull.

 

"Trots ett i jämförelse med många andra, bekymmerslöst liv, har jag ägnat många stunder till att vara rädd. För snabba farter, höga höjder, kopiösa folkmassor på konserter, mörka kvällar i stora städer, rånare, våldtäktsmän, mördare, olyckor, sjukdom och död. Jag har varit rädd att förlora människor som står mig nära. Jag har oroat mig för framtiden. Hatat min blyga sida. Funderat på vad jag ska bli när jag blir stor. Grunnat på om jag någonsin verkligen kommer bli gift eller om det kommer sluta upp med ett dussintal katter i en timmerstuga någonstans långt bort i tjottahejti. Jag har tyckt att jag varit tråkig, haft tvångstankar och grubblat på vad det är för fel på mig när jag hellre kan sitta hemma själv vissa kvällar än att umgås. Jag har helt enkelt haft den där perioden i mitt liv när man har tvivlat på det mesta. Men under de senaste åren har jag försökt ändra på det här, för man mår inte riktigt bra av att gå runt och grubbla 24/7. Jag har försökt att se saker från den positiva sidan. Försökt vara glad. Vara nöjd.  Och under de senaste månaderna har det varit viktigare än jag någonsin kunnat ana.

 

Sommaren 2014 hade alla kriterier för att bli den bästa i mitt liv. Med skratt. Vänner. Grillkvällar. Ett grymt sommarjobb och jag var så glad. Så nöjd över livet. Visst var det lite jobbigt att bo hemma igen, men det kompenserades med att vi var ute och dansade på helgerna å att jag fick köra traktor på veckorna. Vi höll på att måla om ladugården och pappa gjorde nya dörrar, och det blev så grannt allting. Jag bodde på Sveriges, ja kanske världens finaste plats. Alltihop i en härlig kompott med sommarflört och grisar, midsommarfest på logen och räkor på västkusten och det enda jag oroade mig över var att hösten så smått började närma sig och med den kyla och mörker. Det hade jag aldrig behövt göra. För aldrig har väder och vind varit så oviktigt som under de senaste månaderna i mitt liv. För det är när livet själv ger oss en kalldusch, skrattar oss i ansiktet och avslutar allt med en käftsmäll som man inser vad som egentligen är värt att lägga sin oro på.

 

Den 5 augusti klockan sex på morgonen var allt som vanligt. Klockan tio, efter frukosten på jobbet var ingenting sig likt. Det liv som jag under 20 års tid hade lärt mig att leva höll på att rinna mellan mina fingrar och det enda vi kunde göra var att sätta oss i bilen och åka ikapp helikoptern till Sahlgrenska. När vi kom fram sa de att hon hamnat på en avdelning. Då kändes allting bra igen. Och jag minns det så väl hur vi stod i hissen och resonerade oss fram till att det här var positiva besked. Man har ju hört så mycket om överbelagda akutmottagningar att det är mer norm än undantag, och hade hon nu kommit in på en avdelning måste det ju betyda att det inte var så allvarligt. Men CIVA är ingen avdelning man vill hamna på, då är det bättre att få en sängplats i en korridor någonstans. CIVA står för Central Intesivvårdsavdelningen och det är där proffsen jobbar. Men trots att läkarna är otroligt kompetenta där så var det första de sa till oss när vi slog oss ner i ett minimalt väntrum med ett fönster ut mot bakgården, att det här fixar vi inte. Och trots att man säger att hoppet är det sista som överger en, trots att vi sa att det är inte slut förrän det är slut, trots att hennes nerver gjorde så att benet ryckte till när vi stod bredvid sängkanten, trots att hjärtfrekvensen ökade när vi höll hennes hand, trots allt det så kände jag på mig att det här kommer gå åt helvete.Alternativet var att hon skulle bli ett kolli. Ett vårdpack man skulle åka och besöka varje dag i, ja hur länge? Veckor. Månader. År. Åldras utan att veta om det. Levande men ändå borta. Och av mestadels egoistiska skäl men även för att jag vet att hon aldrig i hela sitt liv hade velat hamna på ett vårdhem utan att kunna göra något, så accepterade vi på något sätt läkaren som förklarade henne hjärndöd en dag senare, den 6 augusti.

 

Mamma. Som inte kunde sitta still. Som jobbade mestadels hela tiden. Merparten av sitt liv som seminör men på senare år även inom vården. Mamma med sina grova händer, starka armar och gråa hår. Hår som brukade lukta lite, lite ko hur nyduschat det än var. Som man aldrig kunde ta i armbrytning fastän man tyckte att man borde. Mamma med sina mjuka kinder och varma famn. Med en sned nagel och ett födelsemärke på hakan. Mamma som alltid sa kör försiktigt, som kunde väcka mig på helgerna innan hon åkte till jobbet bara för att säga hej då, som fixade små julklappar och klädde ut sig till tomte fastän jag är den yngsta i släkten. Som har lagt ner otaliga timmar på trädgårdens rabatter där hemma, som på våren arbetade extra i ett växthus och tyckte det var det bästa som fanns. Mamma som älskade mig och min syster mest på denna jord. Som lärde oss det här med rättvisa och att stå för sitt ord. Därför ville hon sällan lova något, om hon inte var säker på att kunna hålla det. Genomgod. Den människa som tog mitt dåliga humör, min dryga tonårsattityd och obefintliga problem. Som förlät mig om och om igen, när jag själv inte ens gjorde det. När jag hade mina vidriga humörsvängningar som bara familjen får äran att se på nära håll. Den människan skulle vi klara oss utan från och med nu. Vi skulle begrava henne, och hälsa på 200 svartklädda personer. I samma kyrka som vi firat skolavslutningar, konfirmation och syrrans bröllop i. Men det var en fin dag. Solen sken och på fälten omkring gick tröskorna för fullt. Allting rullade på som vanligt, samtidigt som livet mitt blivit totalt ovanligt.

 

Och det var då som jag insåg hur viktigt det är att hålla sig positiv. Det hade varit så mycket lättare att bara lägga sig ner på backen och stanna kvar där. I fosterställning. Gå och dö. Försvinna bort från allt vad sorg och tårar och uppgivenhet innebär. Men har man smakat på glädje så vill man smaka på det igen. För även om sommaren 2014 inte blev som jag hade tänkt mig, har sommaren 2015 alla möjligheter att bli så bra som man bara kan tänka sig. Den kan bli den bästa i mitt liv. Om jag bestämmer mig för det. För jag tror att hemligheten bakom glädje är att tänka positivt. Gör man det så blir man nöjdare. Och när man är nöjd, då är det lättare att ta till vara på livet. Visst kommer man stöta på motgångar, fucka upp det för sig och ta fel beslut, men om man i grund och botten tänker att det kunde varit mycket värre. Om man ler fastän man inte är glad. Om man skrattar efter man gråtit. Då tror jag att livet blir mycket enklare. Och eftersom det enda vi vet är att vi kommer dö, så känns det rätt värdefullt att se till att den obestämda tid vi har här blir så bra och enkel som möjligt. En del tycker säkert att det här låter lite väl naivt. Att det klart som fan livet måste få gå emot oss ibland, om man ens ska märka någon skillnad. Och det klart det får. Bara man har bestämt sig innan att man ska upp igen. För annars tror jag det är så lätt att hamna i en negativ spiral, som en deflation ni vet. Visst kan jag fortsätta ägna mig åt att vara rädd över saker. Snabba farter, höga höjder, kopiösa folkmassor på konserter, mörka kvällar i stora städer, rånare, våldtäktsmän, mördare, olyckor, sjukdom och död. Visst kan jag ägna tid åt att vara rädd för att jag kommer glömma av henne. Hur hennes hår luktade. Hur hennes händer kändes. Visst kan ägna tid åt att fundera hur normalt det egentligen är att prata om sånt här som om det vore ett bröllopstal. Förbanna att hon inte fick vara med när jag tar examen, får barn, säljer min första traktor eller kanske rentav går och gifter mig. Men vad tjänar jag på det egentligen? Det värsta som kunde hända har redan hänt, och det finns ingenting jag kan göra åt saken. Det enda jag kan bestämma över är hur jag vill att resten av mitt liv ska bli. Och jag har bestämt mig för att försöka vara positiv, nöjd och glad över det jag har. Det är inte alltid lätt, men det är ingen annan som kommer göra det åt mig."

 

När jag var klar sa min lärare att "Det är inte hur man har det, det är hur man tar det!", och det var en väldigt bra sammanfattning. Ta med er det!