snarthemma.blogg.se

Jag ringer telefonsvararen och din röst berättar att du inte kan svara just nu. Och jag vet. Jag vet det så väl, men jag ringer igen. Bara för att se om allting kanske bara är ett misstag.

 

Ena dagen var det största problemet att sommaren snart var över. Den där sommaren som hade bjudit på så många fina kvällar. Några dagar i Sunne. En massa dans. Skratt. Släktkalas i Fjällbacka. Så många påhitt från semesterlediga vänner så att man nästan storknade ett tag, samtidigt som man för allt i världen inte ville missa en sekund. Ett sommarjobb där man kände sej uppskattad. En sjuhelsike bra sommar tickade mot sitt slut och där stod jag och ville mest av allt bara pausa tiden. Livrädd över att hösten sulle överrumpla och slå undan den där goa magkänslan. Idag kommer jag knappt ihåg hur hösten blev. För saker så som väder och vind hamnar i skymd undan när livet, det som är på riktigt, ger oss en käftsmäll när vi som minst anar det.

 

Den här bloggen startade jag när jag för första gången skulle åka hit upp till Östergötland. När mamma och pappa hade lämnat mej och mina saker i ett litet rum i en smutsig studentkorridor. När jag innan de ens hunnit åka utanför länets gränser, ringde och grät för att jag kände mig så liten, osäker och fylld av saknad. När jag visste att mamma kände samma sak. Då startade jag den här bloggen. Skrev att den var till för familj, vänner och bekanta som undrade hur jag hade det. Men mest var den nog ändå till för henne. För jag visste hur hon på kvällarna läste både min och Karins blogg. Och även om vi inte tyckte särskilt mycket om när det kommenterades om det i verkliga livet, för det gjorde vi verkligen inte, så ville man ju ändå att hon skulle läsa. Nu sitter jag här och skriver för första gången på 3 månader, och det största fanset, hon läser inte längre.

 

Jag saknar dig. I traktorn. I skolan. I köket. I mataffären. När jag inte kan bestämma mig. När jag är arg på något. När jag är glad. När telefonen ringer och jag hinner tänka att det är du, innan verkligheten hinner ifatt. Då saknar jag dig så att gråten står mig upp i halsen. Jag trodde inte man kunde gråta så här mycket. Trodde aldrig att jag skulle vakna med tårarna redo. Aldrig somna med dom rinnandes. Trots det så trodde jag att det skulle vara värre och i samma stund som jag tänker den tanken får jag sånna skuldkänslor. Samtidigt vet jag att det här är mitt sätt att hantera sorgen på. Mitt sätt att överleva. Jag har varit arg. På många, på allt, på alla. Kanske mest på mig själv för att jag betett mig som ett svin i vissa situationer. Men det är inte meningen, jag lovar. Det bara blir så och jag antar att på ena eller andra sättet måste det ut. Jag vill bara inte att någon annan ska behöva lida för det!

 

 

Allting är precis som vanligt, men ingenting är som förr. Och ju mer tiden går, när man tror att tårarna snart borde vara slut, då kommer det över en igen. Påminnelsen om att man aldrig mer kommer få höra den välbekanta rösten. Aldrig mer få någon tröst. Att aldrig är för alltid. En månad efter att himlen fått vår ängel förlorade Magdalena Graaf sin son. Hon skrev ett blogginlägg och när jag läste det var det som om någon satt mina känslor på print. För i en stund när man själv inte kunde få något sammanhang var det på något underligt vis en befrielse att få läsa det av någon annan. Det stod bland anant så här:

____________________________________________________________________________________________

 

 

 

 

 

Jag har varit rädd för döden. Varit rädd att förlora vänner, släktingar, bekanta. Rädd att jag skulle dö före alla andra. Att det skulle bli besvär. Men jag var aldrig rädd att förlora mamma. Jag har kommit fram till att det aldrig var något alternativ för hon var självklarheten. Tryggheten. Idag är jag inte lika rädd längre. Inte alls faktiskt. För den enda som förlorar på att vara rädd är jag själv. Om något händer så vet jag att mamma finns där och väntar på vem det än är. Hon är fortfarande tryggheten. Om än på andra sidan.