Tankar om att fylla år på andra sidan jordklotet
Imorgon är egentligen som vilken dag som helst. Förutom att jag går från att vara 21 till att bli 22. Det är bara en siffra, jag vet, och förmodligen kommer inget världsomvändade hända denna gången heller. Jag kommer vakna och se precis likadan ut, väga likamycket och vara 170 centimeter lång precis som idag. Men så länge man kan minnas av de här 22 åren, så har den 19 december alltid varit något speciellt. Jag har alltid varit mån om att få tillbringa den med människor jag tycker om och jag har alltid fått vakna upp till sång, clementiner och ofta en hyacint. Eller oftast hade jag redan hunnit vakna, men jag tror aldrig jag erkände det utan spelade förvånatsvärt bra min roll som yrvaken, enligt min åsikt i alla fall. Jag har i alla fall alltid älskat att fylla år, de senaste åren inte så mycket för presenterna utan för själva känslan av att få ha kalas och bara trivas.
Förra året däremot var annorlunda. Samma tid, för ett år sedan var första gången jag ville skita i alltihop. Det var första året utan mamma och även om jag var alldeles nykär, skulle få julledigt, åka hem till Dalsland och umgås med alla mina fina vänner på kvällen så minns jag att det mest kändes som ett onödigt ont. Det kändes inte på riktigt, och jag ville bara att dagen skulle passera. Det gjorde den. Men trots allt så blev den bra. Sorglig, men bra.
Bland annat skrev jag så här i min dagbok på kvällen när alla åkt hem:
". . .Första gången jag har gråtit ohämmat på min födelsedag. Första gången jag behöver plocka bort all disk själv efter det att vännerna åkt hem. Första gången."
"Mamma, jag saknar dig så. Jag vill inte fylla år och jag ser inte fram emot julen. . ."
"Idag, innan jag åkte från honom så satt vi i vardagrummet och det var grått ute, men så plötsligt lös solen rakt in i rummet. Jätteklart lös den för att lika snabbt försvinna bakom molnen. Jag sa att jag trodde det var du. Och han sa att det måste va så, att det inte bara kan ta slut. Jag tror du sa grattis till mig. Men det hade varit mycket bättre om du sagt det, face to face så att säga!"
". . . Kan man hoppa över jul och tro att det blir bättre nästa år?"
Nu har det gått ett år. Och nej Elin, man kan inte bara hoppa över saker trots att de är jobbiga. För de kommer vara lika jobbiga nästa gång. Och nästa gång igen. Det enda man kan göra är att inse att det inte kommer bli som vanligt och ta sig igenom det. Jag pendlar mellan att tycka att det ska bli jättekul att få åka iväg imorgon till en okänd stad, ta in på hotell, äta gott, se nya saker och bara ta hand om mig själv. Lika snabbt önskar jag att jag fick vakna upp till clementiner, hyacinter och sång. Men hur det än känns imorgon vet jag att om jag fixade förra året, då fixar jag det här med. Och det kommer kanske inte bli en så märkvärdig födelsedag, någon att lägga på minnet och se tillbaka på med ett leende. Men den kommer bli bra. Och nästa år, och alla kommande, så lovar jag mig själv att jag ska få ha kalas och umgås med de jag älskar mest av allt!
skriven
Det blir inte som vanligt men det blir bra på ett annat sätt, så man kan inte bara ta sig igenom högtidsdagar utan även njuta av dem i framtiden. Kram