Att skriva
Jag vet inte hur många berättelser jag har påbörjat genom mitt hittills 22-åriga liv.
På lågstadiet skrev jag hemskt dåliga dialoger mellan små tjejer. På högstadiet, rad efter rad om hur hemskt kär jag var i den där killen med snedlugg, att jag aldrig skulle träffa någon och förmodligen dö i en stuga med ett gäng katter (den risken kvarstår dock fortfarande). Under gymnasiet skrev jag om mina framtida planer, om hur jag inte visste vart jag ville vara eller vem jag ville bli.
Ibland har jag skrivit dagbok. Gått från att beskriva min dag in i minsta detalj till att beskriva min hjärna från varenda synvinkel. Lite som meditation antar jag.
Dagarna efter att mamma gick bort kom det där krypande behovet fram igen. Jag köpte det finaste anteckningsblocket jag kunde hitta och plockade fram det när som jag kände mig nere eller hade något jag ville få ner på papper. När jag var förbannad, ledsen, glad, oroad inför framtiden eller kände mig ensam. Då tog jag fram den där fina anteckningsboken. Vissa perioder oftare än andra.
Att skriva om något annat än mina egna känslor har jag däremot inte gjort på väldigt länge. Inte innan den 6 augusti 2014 och inte därefter heller. Att ha ofantligt mycket tid till övers här på Nya Zealand har däremot gett mig den lusten och inspirationen tillbaka. Och bara det var värt den resan hit.
skriven
Som min systerdotter, så måste jag ändå säga att du har den där konsten att få fram något i dina bokstäver som många med mig skulle vilja ha. Att kunna bilda ihop ord, som säger det där speciella känslan skall du ta vara på. Sedan skall naturligtvis känslan ATT skriva finnas där. Att du kan fotografera det är ju säkert. Helt fantastiska bilder. TACK Elin.