snarthemma.blogg.se

 

Så var det slut på höga berg, frisk luft och små städer. Det var slut på Nya Zealand, och där i loungen vid gaten i Christchurch, där människorna fipplade på sina mobiltelefoner eller pratade tyst med varandra. Några bortresta länge. Backpackers. Utrustade med nackkuddar och bekväma byxor för resan. Andra i kavaj och kanske på väg till något viktigt möte. Där hade jag tid att fundera och tänka på hur nervös jag var innan jag åkte hemifrån. Hur jag utan att egentligen planera det hade fixat såväl jobb som flygbiljett och visum. Det bara blev. Och jag kom fram till att det blev bra. Men utan minsta sorg satte jag mig på flygplanet och reste därifrån för att förmodligen aldrig mer komma tillbaka.

 

Nu sitter jag i Sydney. Och efter 4 månader i ett land vars sammanlagda befolkning (4,2 miljoner) inte ens uppnår samma invånarantal som här (4,6 miljoner), är kontrasterna gigantiska. Det är höghus och högt tempo och är man inte stressad innan så blir man det genom att titta på allt folk. Men solen skiner och efter en dag på stan sitter jag nu på vandrarhemmets terass i shorts och linne. Ikväll ska jag möta upp Karin i Strömstad och hennes sällskap. Och så ska jag föröska inse att det här är semester och att man inte behöver göra så mycket på semestern mer än att äta gott och bli brun. Och se Sydneys operahus. Det är väl ungefär det.